Detta är min historia om hur jag började med cykling. Det var ursprungligen en kamp för att hitta tillbaka från en väldigt mörk plats. En jakt på hälsa och där jag har cyklade för livet. Med små, små tramptag har jag lyckats ta mig såhär långt.

AUGUSTI 2014 – SÄLEN
————————-

När bussen från Mora nästan var framme i Sälen så slogs jag av insikten att vi skulle cykla ganska långt. Bussfärden har tagit drygt nittio minuter och kändes som en evighet. Jag skulle strax cykla tillbaka hela den sträckan. I längd så skulle det bli att cykla från Västerås till Stockholm. På leriga stigar i skogen. Jag säger leriga eftersom det även hade regnat i stort sett hela vägen till Sälen. När vi steg av bussen så var det duggregn och 8 grader i luften. Jag frös ordentligt och all pepp och motivation var som bortblåst. Fredrik hade smart nog tagit med sig varmare kläder, armvärmare och vinterhandskar. Jag fick bita ihop fram till start, huttrande.

När starten gick så påbörjades den beryktade långa och sega backen som öppnar Cykelvasan. Det är en riktig mördarbacke. Med stela och frusna benmuskler så försökte jag hänga med klumpen av cyklister omkring mig men redan efter en kilometer så gav jag upp alla förhoppningar om att följa någon annans rytm. Jag lade mig på lätta växlar, saktade av och bet ihop. Jag kände hur kämpade för att få luft och jag mindes känslan av syrebrist.

SYRET FÖRSVANN
——————-

Nu backar vi lite i tiden. Hela tre år tillbaka faktiskt. Sommaren 2011 fick jag en förkylning som vilken som helst. Den vägrade dock att släppa och blev allt jobbigare längre in på sensommaren. Då hade jag utvecklat någon form av ”pip-ljud” när jag andades och jag påbörjade en lång vårdkarusell som skulle komma att bli en av de värsta perioderna i mitt liv. Jag slussades mellan vårdcentralen, familjeläkare, halsinspektioner, lungröntgen, slangar i luftstrupen och narkos-undersökningar. Ingen kunde ge mig något annat än gissningar. Jag fick så många olika mediciner utskrivna att jag hade ett helt eget medicinskåp. Allergimediciner, astmamediciner, näsdroppar, bihålespray, och hostmediciner. Ingenting hjälpte.

img_0102img_0101
img_0096

I denna vevan, när det var som mörkast och när de hade konstaterat att jag endast hade 70%-ig syreupptagning och inte längre klarade av att jobba utan blev sjukskriven en lång tid, ja då föddes min son. Min fru fick dra ett enormt lass med att ta hand om hela familjen som nu bestod av två barn samt en man som inte tog många steg. Jag orkade helt enkelt inte göra så mycket innan jag var tvungen att vila igen. Till slut blev jag inlagd på infektionskliniken och provtagningarna fortsatte oavbrutet och intensivt. Slutligen visade ett prov att jag reagerade positivt på kortison. Jag fick samma dosering som man ger till cancerpatienter och fick åka hem igen med en ny kasse mediciner. Kortisonet hade en bra effekt på mig, jag blev bättre samtidigt som jag även svullnade upp vilket man gör av kortison. Mot fetare och friskare!

Någonstans här – när jag kanske såg ett hopp och en ljusglimt där borta i tunneln – så gav jag mig själv ett mål. Att springa var helt uteslutet. Jag var helt enkelt för tung och riskerade för mycket. Motionen var extremt viktig nu. Jag var tvungen att få tillbaka lugnkapaciteten igen. Någon sade att cykling skulle vara lindrigt. De menade nog att man skulle köpa sig en tre-växlad monark och börja cykla runt kvarteret. Jag köpte en mountainbike och lovade mig själv att klara av Cykelvasan eftersom min sjukdom råkade inträffa omkring någon form av 40-årskris. I min värld var Cykelvasan det tuffaste man kunde ge sig på i skogen. Jag hade ingen aning om någonting cykelrelaterat. Jag hade aldrig provat en mountainbike men mål måste man ha. En riktigt lång kamp tillbaka mot hälsan påbörjades. Små turer blev längre turer och snart gav jag mig ut i skogarna på milslånga turer. Det skulle dock ta tre år innan jag kände mig redo för att anmäla mig till det stora loppet och mitt mål med träningen.

skarmavbild-2013-07-11-kl-07-35-10
2012 och min första mountainbike
BACKEN SOM ALDRIG TOG SLUT
———————————-

Tillbaka till 2014 och Cykelvasan. Här satt jag nu – i den första grymma, långa, sega backen och ångrade precis allt jag hade gett mig in på. Efter två kilometer i den här backen så var jag helt på det klara med att jag inte kommer att klara av detta. Jag var helt redo att vända cykeln och rulla tillbaka ned mot startfältet igen. Benmusklerna var helt slut, det högg som knivar i svanken och jag kippade efter luft som en guldfisk som rymt från akvariet. Detta alltså efter två kilometer. Inte två mil, utan TVÅ KILOMETER! Att då tänka att jag skulle cykla ytterligare 93km var tack och godnatt, slaktmask på.

Saken är den att jag dagen innan faktiskt hade bytt sadel. Jag vet, riktigt osmart, men den som satt på min cykel från början var en stenhård sportvariant som funkar kortare sträckor. Jag hade en silikon-gel-sadel hemma som på alla sätt troligen var bättre så jag bytte. Jag trodde det skulle vara ett säkert kort. Tyvärr så insåg redan efter någon kilometer att det även handlar om vilken sadel min ända är van med. Ny sadel är lite som nya skor. Även om storleken borde passa så kan man fortfarande få ont. Den här blev en chock för rumpan.

Efter backen, som jag till slut klarade av, och efter ytterligare en halvmil in på Cykelvasan så hade ändan och benmusklerna gett upp. De var bortdomnade och det enda som var aktivt var några strimmor av envishet och viljan att trampa vidare. Första kontrollen så stannade jag och pausade lite, åt lite bröd och drack lite sportdryck. Det kändes betydligt bättre nu. Jag gav mig ut i spåret igen med vetskapen att det mestadels skulle vara utför och nedåt från och med nu.

Självklart kom det fler, både små och stora uppförsbackar, men ingen riktigt som den första. Vid en av klättringarna så stod en äldre farbror vid sidan av stigen och skrek. – ”Nu är ni uppe. Nu har ni en mil nedförsbacke framför er”. Det var som att få en vitamininjektion rakt in i kroppspulsådern. Man kunde rulla länge och vila trötta muskler. Eftersom jag tillhör de lite tyngre åkarna så är nedförsbackar extra kul. Jag får en sådan fart av frihjul att andra måste trampa för att hinna ifatt mig och de lyckas ibland ändå inte. Placeringarna jag tappar i uppförsbackarna vinner jag nästan åter när det sluttar nedåt.

vasabild45vasabild44

Inne i skogen så reflekterade jag över hur tekniskt bortskämd jag hade blivit i skogen under åren. På dessa tävlingar så känns det som att den absolut största majoriteten aldrig cyklar något annat än grusväg. Så fort den kommer någon sten eller en rot så skall det bromsas. Så fort det blir en backe nedåt och underlaget är en skogsstig så blir det panikbromsande och köer. Hemma i skogarna kring knuten så kastar vi oss över rötter och stenar och gillar utmaningen. I dessa avsnitt så kunde jag återigen ta vänsterfilen och flyga fram och förbi alla grusvägscyklister. Jag förundras över alla dessa som bromsar sig nedför stigarna. Har de verkligen provat att cykla i skogen? Har de insett njutningen man känner av att köra i terräng eller är de landsvägscyklister allihop som inte vet att de har en stötdämpare?

ANDRA ANDNINGEN
———————-

Efter en fem – sex mil någonstans, när man normalt går in i väggen av trötthet så gick jag istället in i en cykeldimma. Eftersom jag tryckt i mig så mycket energi hela tiden i form av Enervit, sport-resorb, blåbärsgodis, koffeinkräm, m.m. så kunde musklerna fortsätta att trampa och milen tickade på. Jag stannade inte längre på vätskekontroller utan cyklade förbi dem. Jag började plötsligt få mer fart än alla omkring mig och jag låg i omkörningsfilen under de sista fyra milen. Jag plockade placering efter placering. Jag förlorade mycket i början men tog igen mycket i slutet och min slutliga placering kom att bli genomsnittlig, mycket tack vare all energi som jag på ett effektivt sätt doserade ut. En sugtablett och några rejäla klunkar sportresorb varje mil, en Enervit koffein-gel varannan mil, en tuggbar var tredje osv.

161_dsc_3421

När det var drygt en mil kvar så kände jag att jag hade mer energi kvar. Jag slängde mig ut efter några riktiga raketer och ville se hur länge jag kunde följa deras tempo. Jag höll en för mig overklig hastighet den sista milen och jag gjorde säkert hundratals omkörningar under den sista sträckan mot mål. På upploppet, över den sista backen så gjorde jag ett sista ryck och tog mig även förbi dessa raketer som jag hade jagat den senaste milen. Jag rullade in över mållinjen väldigt stolt och lite förvånad över att jag hade haft ett sådant tempo på slutet, men självklart även att jag faktiskt fixade hela loppet. Jag cyklade drygt nio mil och jag vann över mina egna tvivel.

Det var skönt att ha klarat av Cykelvasan. Det var kul att få en medalj och det var intressant att få uppleva stämningen på Sveriges största MTB-händelse. Vill jag göra om det? Nej troligen inte. Det får framtiden utvisa. Jag tycker någonstans ändå att det finns inga medaljer som går upp emot en vanlig tur i den lokala skogen med några vänner. För mig är cyklingen något socialt också. Stora lopp är faktiskt väldigt osociala. Du pratar inte med någon. Du vevar på i din bubbla och längtar hem till familjen och kompisarna så att du kan berätta om loppet.

vasan
Fredrik och jag efter målgång Cykelvasan 2014
TILLBAKA TILL LIVET
———————–

Jag avslutade Cykelvasan 2014 på placering 6841 av drygt 12000 deltagare. Jag är supernöjd med det resultatet. Jag satte med det även punkt för en tid av återhämtning i mitt liv. Cykel var vägen tillbaka till livet igen och sakta hade jag byggt upp mig själv igen. Jag fick en andra chans att ta hand om mig och jag tog den. Att klara av Cykelvasan blev en symbol för målet med hela den resan och den tog slut i Mora när jag rullade över mållinjen med utsträckta armar och med ett leende på läpparna. Just i den sekunden så var jag kanske lyckligare än alla omkring mig med tanke på min historia. En lång kamp som gradvis övergått till njutning och skänkt mig en ny hobby.

Om jag någonsin fick en konkret förklaring på vad som hände mig 2011? Nej egentligen inte. Sista läkaren som jag mötte – han som skrev ut en kasse kortison gissade på någon form av lugninfektion men kunde inte gå in på några närmare diagnoser. Jag hoppas jag får förbli frisk och att jag kan fortsätta cykla.

Nuförtiden känner jag aldrig behov att tävla. Nu vill jag bara cykla, själv eller med vänner. I skogen, på en knastrande grusväg, eller på en slingrande landsväg som dränks i eftermiddagssol. Det är en guldmedalj om och om igen och varje gång. En enda lång nedförsbacke och en skön känsla som aldrig tar slut.

Ingemar

One thought on “Cykla för livet

  1. Erik Reply

    Alla har vi ju någon orsak till att vi gör det vi gör, intressant att läsa om din.
    Jag hade också syresättnings problem 2010 till 2012, cykling har blivit vägen tillbaka. Cykling är dessutom snällt mot slitna utförsåkarknän…

    Man behöver dock träffa rätt läkare för att få fungerande hjälp, jag möttes bara av misstro och dåliga gissningar av nya läkare utan uppföljning tills jag bytte Vårdcentral, en privat vårdcentral där jag fick träffa samma läkare vid varje besök (det behövdes bara två). samt slutligen en undersökning där läkarens teorier bekräftades. Mitt problem var en övre magmun som inte är tät. Detta leder till att gaser kommer upp och vänder ner i lungorna. Det är inte mycket syre i dessa gaser. Drn enda medicinen Jag tar och har fått föreslaget av läkare är omeprazol.

    Sedan 2013 har jag lärt mig träna och anstränga mig med koll på pulsen för jag har lärt mig balasera ansträngning mot puls så att inte det kommer för mycket gaser till lungorna.

    Mitt mål var att klara högalpin offpist i hyfsat extrema miljöer igen. Det blev en vecka i La Grave mars 2015.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *