Tiden, distansen eller äventyret

langtantillstigar-1
Grusvägen till Gäddeholm

Efter några år som dagligen inbäddad i cykelrelaterade sociala mediaströmmar, cykelklubbar och diverse cykelgrupperingar så tycker jag mig skönja att alla bitna cyklister kan delas in i tre olika kategorier när det kommer till motivation och målsättning med varför man cyklar. Cykling som motion och passion är något de alla har gemensamt men de kommer i olika förpackningar.

Kanske finns det även en fjärde grupp som cyklar utan att bry sig. De opassionerade. De som tar cykeln till jobbet för att sambon var tvungen att ha bilen. De som vägrar betala parkeringsavgiften för bil i innerstaden och cykling blir en ekonomisk lösning. De som måste kunna ta sig till tågstationen på morgonen och inte vågar parkera något annat i cykelstället hela dagarna än just en rostig gammal damtralla. Ja visst finns de överallt omkring oss dessa cykelzombies som inte sett ljuset ännu, men eftersom detta är en cykelblogg så tänker jag helt enkelt inte tillskriva dem en egen kategori annat än möjligen ”De oavsiktliga cyklisterna”.

Tiden

Den här gruppen är stor till antalet och är även den som syns och hörs mest. Den inkluderar alla som på något sätt tävlar mot varandra eller mot klockan och mot sig själva på väl definierade sträckor. Från de allra största händelserna som Tour de France till de allra minsta sträckorna på exempelvis Strava eller vid rödljuset på väg till jobbet. Det är en strävan att bli starkade, snabbare och bättre. Cyklarna finns i alla former och inom alla grenar. Att tävla mot varandra och mot klockan finns både som MTB-lopp (exempelvis Cykelvasan) och som rena racer-cykel-lopp (exempelvis Vätternrundan) och allt däremellan som exempelvis Cyclocross, Thriathlon, Tempo, Downhill, Velodromcykling, etc. Tävlar man mot klockan så jagar man utveckling och framsteg och där återfinns belöningen och motivationen. Njutningen sker ofta inte där och då under själva passet, åtminstone inte när man tävlar i en kategoriserad backe, men väl när man är klar och när nya rekord har bokförts och när man stolt och nyduschad får lov att öppna en pilsner, förlåt – magnesium-rödbets-dryck.

Distansen

Här har vi liten gruppering som kallar sig för långdistanscyklister eller Randonneur för att använda ett finare ord. De ger sig i kast med nästan omänskliga sträckor och tjusningen ligger i envistheten och målmevetenhetens vinst över utmattningen och vädrets makter. De kan också tävla och dessa tävlingar heter exempelvis Brevet, Sverigetempot och Transcontinental Race. Visserligen så har dessa tävlingar även en tidsgräns men det är ändå sträckan som står i fokus för målsättningen. Cyklarna är ofta metallcyklar med bockstyre och med lite bredare och tåligare däck som klarar en mängd dåliga underlag och packning. Alla randonneurer tävlar dock inte men har ofta som gemensam nämnare att de vill komma hem från cykelturen med många mil i benen. Tillräckligt många mil för att det skall bli en snackis i fikarummet nästa dag. -”Cyklade du verkligen 30 mil för att köpa en strutglass?”.

Äventyret

Här finns den kategori av cyklister som inte kan vinna några medaljer. Här finns alla som tar cykeln längs strandpromenaden en kväll för att njuta av cykelturen. Här finns de som köper ramväskor och packsäckar till sin cykel för att kunna cykla långt bort och njuta av platser de aldrig tidigare besökt. De bryr sig inte nämnvärt om sträckan och de kan bestämma sig för att stanna en stund och bara njuta av platsen och upplevelsen utan att stressas av tidsgränser. Cyklingen är för den här gruppen inte bara ett medel för att ta sig till mållinjen utan är en stor del av upplevelsen. Oavsett om man kommer hem med vågskvalp och kvällssol eller skägglöss och hundbett som minnen av cykelturen så har man upplevt något sorts äventyr och det var målet. Många har nog startat sin passion för cykling just här i lust- och äventyrskategorin med nyfikenhet och njutning som drivkraft.

Jag själv tillhör absolut inte den kategorin som tävlar mot klockan. Jag gillar att se dessa raketer på TV när det vankas stora cykel-lopp men när jag själv sitter på cykeln så är det inte farten jag bjuds på. Jag har väl några slängar av Randonneur i mig. Jag njuter av det meditativa tillstånd som inträffar när mil läggs på mil och när jag sedan får komma hem och skryta om att jag cyklat långt. I min omgivning så möter ”cykelturens längd” av någon anledning större applåder än ”genomsnittshastighet”. Det är ändå äventyret som är min största drivfaktor. Jag älskar att svänga in på en okänd väg eller stig och följa den till slutet, av ren nyfikenhet. Ofta får man cykla hela vägen tillbaka igen men så ibland så hamnar man på alldeles fantastiska ställen som man aldrig någonsin skulle ha upptäckt annars. Ofta är det just dessa små stunder och ställen som jag minns när jag tänker tillbaka på mina äventyr.

Vilken kategori tillhör du?

langtantillstigar-2
Gäddeholm – Skogsbryggan ut till badplatsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *